Parkens Historia
En personlig bild av Kungsträdgårdens historia - sådan den återberättas i de historiska rundvandringarna av och med Stockholmskännaren och fd DN-journalisten Martin Stugart
Kungsträdgården är Stockholms mitt och centralpunkt; någon fyndig person har kallat parken för huvudstadens vardagsrum, en helt riktig beskrivning. Här kan allt hända, och händer också: människor möts, ömma lågor tänds, det bjuds på underhållning från scenen varje dag från början av maj till oktober månad. Här åker ungdomar skridsko på vintern medan gubbarna spelar schack om sommaren.
Hur såg i Kungsträdgården ut på 1200-talet, när Stockholm grundlades? Ja, på den tiden var trädgården föga mer än en sänka ner från Brunkeberg mot det breda sund som ännu skilde Blasieholmen från övriga Norrmalm.
Men länge skulle det inte dröja förrän nejden fick en dyster användning som begravningsplats. Redan på 1300-talet sträckte sig en sådan över hela västra delen av dagens Kungsträdgården.
En bit in på 1400-talet omnämns trädgården för första gången i ett nyttigare sammanhang, som Erik av Pommerns kålgård. Man får väl anta att den låg i östra delen av Kungsträdgården och således gränsade till kyrkogården.
Trädgården utvidgades på Jakobs kyrkogårds bekostnad av Gustaf Vasa, en sträng herre, aldrig vare sig mild eller tålmodig mot kyrkan och dess makthavare.
Erik XIV gick ett steg längre; han förvandlade sin fars nyttiga trädgård till något mera lyxbetonat enligt det sena 1500-talets smak. Han köpte upp alla omkringliggande tomter och inkallade sedan till Sverige den kände franske trädgårdsmästaren Jean Allard med uppgiften att låta bygga en lustgård med dyrbara träd samt ett riktigt orangeri.
Gustav II Adolf lät importera och plantera Buxbom. Hans dotter tycks inte ha ägnat sin barndoms ljuva trädgård lika mycket intresse eller omvårdnad när hon blivit myndig drottning. Det engelska sändebudet Whitelocke låter teckna en dyster bild av förfall samma år drottning Kristina lämnar sitt fädernesland, det vill säga 1654.
"Kungsträdgården var omgiven av träplank och avdelad i gångar, som till större delen voro gröna och illa hållna. Få blommor voro där att se och större delen av dem mindre rara tulpaner. På sidorna voro alléer av almträd, men inga fruktträd".
Under hela den period jag här beskrivit hölls Stockholms borgerskap utanför Kungsträdgårdens alla härligheter och så förblev det ännu i drygt ett sekel. Alla visste att kungen underhöll en kålgård strax utanför Stockholms murar.
Trots det engelska sändebudets varnande rapport verkar det som om Kungsträdgårdens förfall fortsatte de närmaste 50 åren.
Då regerade som bekant tre kungar med namnet Karl på Sveriges tron, och ingen av dem var mer än lindrigt intresserad av en så pass fredlig sysselsättning som trädgårdsskötsel.
Under Karl XI: s regeringstid inrättade i varje fall Christian Hårleman en fin vattenkonst i Kungsträdgården som blev mycket beundrad och lovprisad. Vattenkonsten fungerade en tid, men plötsligt slutade vattnet rinna som det var tänkt. Pengarna räckte inte till underhåll av de utlagda rören. Efter alla hemska och dyrbara krig kom så till slut den välsignade freden och med den möjlighet till angenämare förströelser. Kring Kungsträdgården uppsattes nu en mur, för här skulle det nu bli en fin promenadplats för den förnäma världen.
Att komma in i Kungsträdgården drömde många av dåtidens stockholmare om, men som vanligt kände fler sig kallade än utvalda, då som nu. De som slapp innanför murarna var endast sådana som räknades i ”frihetstidens” extremt klass- och ståndsmedvetna samhälle.
Entrén till Kungsträdgården var genom en port i muren vid nuvarande Arsenalsgatan - där i dag Karl XII: s staty står stod då det fantastiska palatset Makalös, till vilket jag senare ska återkomma.
Utanför portens järngallergrindar stod en post på vakt för att avvisa "gement folk av lakejer och drängar, Pigor och tillväxte barn". Vid norra änden av Kungsträdgården uppfördes år 1762 ett orangeri, vilket tio år senare förändrades till en s k vauxhall: en kombination av danssalong och musiksal för allmänheten.
Jag tänkte vi skulle börja söderut och successivt arbeta oss mot norr för att se hur Kungsträdgården tedde sig på 1700-talet och förvandlades det närmaste århundradet. Längst söderut låg alltså Makalös eller det Delagardieska palatset, en gång Stockholms förnämsta praktbyggnad näst Slottet och Riddarhuset, alla stadens magnifika kyrkor givetvis undantagna. Palatset stod färdigt 1642 som ett av de mest spektakulära uttrycken för den unga svenska stormaktens lust att visa upp sin nyvunna glans och rikedom. Herre till Makalös var riksmarsalken Jakob Pontusson de la Gardie, greve till Läckö, friherre till Ekeholmen med mera. Hans maka hette Ebba Brahe och härstammade alltså från Sveriges finaste grevliga ätt.
Alla som vill kan gå ned i T-banenedgången Kungsträdgården vid Arsenalsgatan och beskåda lämningarna efter det försvunna palatset Makalös. De imponerar verkligen, och då ska man hålla i minnet att endast en liten del av Makalös inredning kunde räddas vid den hemska branden år 1825.
Men efter Karl XI: s hårdhänta reduktion var det slut på de gyllene tiderna. Makalös föll i kronans händer och inreddes 1690 till en arsenal – härav namnet Arsenalsgatan - med uppgift att tjäna som ett slags livrustkammare. Vapen, tunga rustningar, blodiga fanor, pukor och trumpeter, ädla stenar och erövrade segertecken förvarades här.
Efter Gustaf III: s död 1792 byggdes Makalös om till en Dramatisk teater.
Sålunda förblev tingens ordning fram till den 24 november 1825, då hela palatset gick upp i eld och lågor och för alltid försvann från Stockholms topografi. Den kvällen gavs föreställningen "Redlighetens seger över förtalet".
Vid slutet av fjärde akten började det stinka rök inne på scenen; till att börja med lät ingen sig nämnvärt oroas, åtminstone inte förrän sufflören for upp ur sin lucka som skjuten ur en kanon efterföljd av en väldig plym svart rök.
Att nästan alla utom en teaterordonnans och två tjänsteflickor helbrägda räddades ur eldhavet måste i efterhand betraktas som ett mirakel. Elden tog sig nämligen mycket snabbt i palatset, som inom några få minuter var övertänt.
Efter den röde hanens härjningar diskuterade man länge och väl vad som var bäst att göra med de svarta ruinerna, som faktiskt låg kvar ett par år. Somliga menade att man borde bygga upp palatset igen och inrätta det till riksarkiv eller garnisonskyrka, men slutet på historien blev att man i alla fall rev det, röjde upp platsen och anlade en park som i tidens fullbordan fick namnet Karl XII:s park. Här står ju som bekant Molins Karl XII-staty, invigd under synnerligen dramatiska omständigheter den 30 november 1868. De liberala elementen i Sveriges riksdag hade länge kämpat för att Karl XII skulle få en ärestod någonstans centralt i Stockholm. Man hade retat sig på statyn av Karl XIII, till vilken jag lovar att återkomma. Hur det nu gick till så en staty blev det, en plats utsågs och parlamentets liberaler med August Blanche i spetsen utropade skål efter skål med rågade punschglas på Operakällaren, deras stamställe i Stockholm.
Liberalernas tanke var att invigningen av statyn skulle bli en stor folkfest med fritt tillträde för alla patrioter, men nu följde de konservativas hämnd. I skydd av nattens mörker spikade man upp några läktare och sände ut inbjudningar till invigningen åt alla höga och förnäma i huvudstaden. Folket skulle inte kunna se ett dugg av hela ståten.
Förståeligt nog blev det närmast en folkresning mot det här beslutet. Kavalleriet gjorde chock efter chock på gatan för att rensa upp bland de subversiva elementen. August Blanche var sinnad att ställa in såväl sitt tal som sin närvaro vid evenemanget, men lät sig till slut ändå övertalas att ställa upp.
Den omstridda läktaren kapades med sexton alnar, en kompromiss som tillfredsställde alla utom de värsta brushuvudena.
Som de flesta här vet nådde August Blanche aldrig fram till invigningen. I spetsen för det stora studenttåget med fanor och sångkör kände han sig plötsligt illamående och matt redan i Kungsbacken. Han stapplade in på Apoteket Ugglan för att dricka ett glas vatten och vila sig en stund. Där inne dog han, utsträckt på schäslongen.
Centralt i Kungsträdgården står Karl XIII: s staty, en kung av oändligt mindre skärpa och pregnans än Karl XII.
Naturligtvis förtjänar han inte sin fina minnesplats i Stockholms hjärta, men hans fosterson Karl XIV Johan ville ha det så. Därför blev det också så.
Under Karl XIII: s tid hade Kungsträdgården börjat förändras, förstöras och förvildas, ännu en orsak bland många andra att inte ge honom någon minnesvård där, men skövlingen av de många kostbara träden satte på allvar fart först under Carl XIV Johans tid. Då undanröjdes de frodiga gräsmattorna, blomstersängarna togs bort, trädgården jämnades ut, grusades och blev ett sandhav, endast på östra och västra sidorna omslutna av några glest utspridda träd.
Efter sitt snabbt genomförda skövlingsarbete - Karl XIV Johan var som alltid ute efter att skapa en exercisplats - gav han bildhuggaren E G Göthe i uppdrag att resa en staty över sin fosterfar. Statyn avtäcktes inför en knotande huvudstad den 5 november 1821. Den 26 mars 1822 påbjöd ett kungligt brev att Kungsträdgården från och med detta datum skulle heta Karl XIII: s torg.
Folket visade tydligt att de inte alls uppskattade parkens nya prydnad. Nattetid hängdes skyltar på statyn som förkunnade missnöjet på otvetydigast möjliga vis. I folkmun kallades Karl XIII för "Trädgårdsmästaren", "Gubben med pressjärnet" och andra förklenande öknamn, men så småningom vande stockholmarna sig. När Fogelbergs bronslejon kommit på plats blev statyn mindre avskydd, men människor brukar ha gott minne när det gäller kungar - Karl XIII: s dåliga namn och rykte, inte minst vad gäller den eventuella rollen i mordet på brodern Gustaf III, gör att han aldrig lär accepteras helt och fullt.
Under grävningarna för statyn stötte man helt oväntat på en källåder med mineralhaltigt vatten. År 1823 anlades därför en s k Carlsbader-Brunns-Inrättning i Kungsträdgården, en nymodighet som ökade parkens, eller rättare sagt exercisplatsens, popularitet. Alla människor älskade att dricka brunn; det var ett tecken på stor förnämitet och förnäma ville alla vara i Karl XIV Johans Stockholm. Och inte bara då, för resten.
Vattenkiosken i hörnet av Kungsträdgården och nära Jakobs kyrka blev mycket gouterad. Men man drack inte bara brunn i Kungsträdgården. Ruggiga mord begicks där också.
Den 26 juni 1909 mördades sålunda generalmajor Beckman av en ung socialist vid namn Hjalmar Wång. Sannolikt trodde sig denne i Beckman se en rysk general som denna dag tillsammans med bland andra tsar Nikolaus II gästade Stockholm under stor publicitet i tidningarna.
Upplopp och våldsdåd utspelades även kring de riksbekanta almarna, som, enligt vad som sägs, planterades på drottning Kristinas tid. Almstriden stod våren 1971.
Det här är så nära i tiden att många ännu exakt minns vad som hände då en handfull ungdomar lyckades stoppa stadens fäder, vilka; med finansborgarrådet Hjalmar Mehr i spetsen, bestämt sig för att fälla almarna i Kungsträdgården. Där, precis där, skulle nämligen den nya T-baneuppgången vara.
Mellan massor av poliser och ungdomar stod det historiska slaget i flera dagar. Ingendera sidan ville ge sig. TV från 20 länder direktsände till slut från Kungsträdgården; prestigeförlusten för stans politiker var givetvis omätlig. Till slut var Hjalmar Mehr, bokstavligen skakande i kroppen av ursinne, tvungen att ge vika. Almarna fick stå kvar. T-baneuppgången fick väl i guds namn gå upp någon annanstans då.
Werner Aspenström, inte längre medlem av Svenska akademien, skrev en dikt som väl skildar den allmänna stämningen bland folket:
Hittills har vi rört oss i själva Kungsträdgården, men jag tänkte vi skulle göra en avstickare från den grönskande parken och i stället se vad det är för byggnader som ligger runt om; kanske framför allt vilka som låg där förr.
Där Sverigehuset ligger i dag, i hörnan mot Hamngatan där det oförglömliga Blanch's cafe låg, fanns den Mosanderska brunnsinrättning jag nyss berörde. Den är, såvitt jag vet, den enda vetenskapliga brunnsinrättning som någonsin har drivits i Stockholm. Den upprättades av Vetenskapsakademiens kemist professor Mosander.
Inrättningen användes ända tills den revs för att ge plats åt Konstföreningens hus. På torgets västra sida, nära Arsenalsgatan, låg mellan åren 1850 och 1933 den i svensk litteraturhistoria så berömda vattenkiosken. Under sina 83 år hade kiosken endast tre ägare: en viss fru Malmgren drev först kiosken i mer än 40 år och under sina sista 35 år stod en fru Håkansson där. Det var under hennes tid som doktor Glas, åtminstone enligt Hjalmar Söderberg, förgiftade pastor Gregorius vid vattenkiosken.
Norr om Kungsträdgården låg på 1700- och 1800-talen det s k Sparreska palatset. Släkten Sparre sålde det till kronan, som i sin tur överlät det på Stockholms borgerskap. Här inrättades på 1730-talet Borgerskapets. Änkehus, och gatan utanför fick namnet Änkhusgränd. Här kunde små gummor bo i frid och ro och njuta av tystnaden och fågelkvittret från Kungsträdgården och den leende, ostörda idyllen - om man undantar odören från det närbelägna s k Katthavet där nu mera Berzelii Park ligger. Det var i det Sparreska palatset eller Änkehuset som Jenny Lind som liten flicka upptäcktes. På besök hos sin mormor satt den blivande storsångerskan i fönstret och sjöng för mormoderns katt när en ung dam, anställd vid Operan, råkade gå förbi. Hon stannade som trollbunden och lyssnade - inte ens från Operans scen hade hon hört en lika vackert klingande röst. Sen blev det som bekant som det blev med Jenny Lind, sannolikt den främsta sångare vårt land haft, Jussi Björling och Birgit Nilsson inbegripna. Mot slutet av 1800-talet flyttade de små gummorna i Änkhuset till Norrtullsgatan 45, där den gamla Bellmanskrogen Tre Liljor tidigare haft sitt säte.
Det anrika Sparreska palatset vid Änkhusgränden byggdes om till danslokal och döptes om till Sveasalen. Jag vill minnas att en tidig stumfilmsbiograf också blev inrättad i det vackra palatset. På dess forna, stolta plats står som bekant i dag storvaruhuset NK.
I närheten låg Svenska Panoptikon 1889-1924. Det var en svensk motsvarighet till Madame Tussauds vaxkabinett i London. Här kunde besökarna stå öga mot öga med all världens stora personager, låt vara i vax, från tyske rikskanslern Bismarck till lille portugisiske diplomaten Soto Maior, så folkkär att han av svenska folket fick smeknamnet "Söte majoren". I huset intill, i nr 18 B, låg den Orientaliska Irrgångs-Salongen som bjöd på haremsinteriörer och odalisker i förföriska ställningar, bevakade av tankfulla och vattenpipsrökande sultaner samt en hel uppsjö eunucker. Den lokalen fick förståeligt nog en kortare livslängd; den öppnade 1891 men måste stänga redan sju år därefter.
I Kungsträdgården låg en annan Teater, nämligen Stockholms Kungliga Dramatiska Teater, öppnad 1842 och senare omdöpt till Mindre Teatern. Nu står ett bankpalats där i stället.
Jag märker att jag glömt nämna något om Molins fontän. Molins fontän avtäcktes den 23 september 1873. Arbetet tillkom på så vis att skulptören Johan Petter Molin på vårvintern 1866 fick i uppdrag att skapa en stor fontän att placeras i industriutställningens kupolöverdragna centralhall. Sitt uppdrag utförde han på rekordtiden tre månader. Närheten till Norrström gav motivet: Ägir med makan Ran och nio döttrar lyssnande til Strömkarlens harpotoner. Figurerna är placerade i musselklasformade nischer. De nio döttrarnas namn, om någon råkar vara intresserad är _ håll i er _ Kolga, Hrönå, Dufwa, Hemmingslaefwa, Udr, Blödugshadda, Bylgia, Bära och Hafring. Ingetdera namnet är i mitt tycke särskilt vackert, i synnerhet inte Blödugshadda.
Så tar vi sextio raska språng till Kungsträdgårdens norra sida, där i dag Restaurang TGI Friday´s ligger. För 200 år sedan fanns en helt annan byggnad här, nämligen den första offentliga lokalen för baler och konserter i Stockholm: den s k vauxhallen, invigd 1772.
I England fanns det många vauxhallar och som alltid tog vi i Sverige efter utlandet så till den grad att vi inte ens vågade ge nymodigheten något svenskt namn. Vauxhallen fick den heta här också.
Här samlades allt vad Stockholms borgerskap hette, en ofantligt populär mötesplats för hög som låg. Café Opera på höjden av sin glans kan inte mäta sig vid en jämförelse, inte heller Victoria.
Vid södra sidan av Kungsträdgården fanns, och finns för resten ännu, ytterligare en festlokal som genom alla år varit mycket uppskattad av Stockholms borgerskap. Jag talar givetvis om Operakällaren, som hållit ställningarna väl ända sedan invigningen 1787.
Operakällaren låg från början i det Operahus som Gustaf III själv låtit uppföra vid Gustaf Adolfs Torg, men då som nu vette Operakällaren direkt ut mot Kungsträdgården. Redan från början blev den rustikt möblerade krogen en mötesplats för Stockholms intellektuella: författare, konstnärer, regissörer, skådespelare och journalister.
Tiden gick hårt fram med Operan efter det fruktansvärda mordet inom dess murar på initiativtagaren själv, Gustaf III. Ett nytt, större Operahus började byggas 1891 med den del som skulle inrymma Operakällaren. Den nya restaurangen blev mycket större än den gamla, inredningen inspirerades av barocken och den nya Operakällaren lovordades varmt av såväl pressen som av stamkunderna för sin estetiska arkitektur och sina välplanerade kökslokaler.
En lätt skandal lockades fram av Oscar Björcks väggmålningar i Operakällarens matsal. I debatten som följde engagerade sig kulturella förgrundsgestalter som Viktor Rydberg och August Strindberg m fl. En och annan känner kanske till att bråket handlade om en ung dam som ansågs visa sina behag väl frikostigt genom vassen i en vik. Riksdagen ansåg att målningen var pornografisk. Självaste kungen, Oscar II, besökte matsalen för att studera den förargelseväckande målningen på ort och ställe, och sedan han gjort det omsorgsfullt och väl avkunnade han sin dom: "Man kunde möjligen be Björck låta vassen växa lite".
Vilket Björck också gjorde och därmed var hela saken ur världen.
Jag har valt sluta min berättelse om Kungsträdgården med omgivningar på Jakobs kyrkogård. Den är liten och inträngd; de flesta stockholmare har med all säkerhet aldrig satt sin fot inom dess murar. Men den är uråldrig. Första gången kyrkogården omnämns i Stockholms hävder är 1345, men troligen är den äldre än sa; mycket talar för att den anlades tidigare än den medeltida Jakobskyrkan, rest omkring år 1310.
Stockholm själv anlades som bekant vid 1200-talets mitt och drog snart till sig alla sjöfarande nationers intresse. En ny, växande stad innebar naturligtvis goda profitmöjligheter. Vid sidan om stadens första kyrka, S:t Nicolai kyrka eller Storkyrkan, restes snart en liten träkyrka nordost om Stadsholmen, precis intill Brunkebergsåsens branta sluttning. Kyrkan döptes efter S:t Jacob, en av Kristus första lärjungar och mycket i ropet, om uttrycket tillåts, vid 1300-talets början. S:t Jakobs grav hade just identifierats i Spanien och blivit en av kristenhetens viktigaste vallfartsorter- Den heliga Birgitta och hennes make, Ulf Gudmunsson var två av många pilgrimer som företog en resa dit.
Läget för den nya kyrkan var idealiskt: nära vattnet, precis intill färdvägen in till stan. Där kan mycket väl också ha legat en gammal begravningsplats för de urstockholmare som dött i farsoter och därför, enligt tysk vana, begravdes utanför stadens portar för att undvika smittspridning.
På medeltiden var Jakobs kyrkogård betydligt större än nu. Den löpte runt hela kyrkan och långt ner i nuvarande Kungsträdgården. Den första kyrkan låg, nota bene, inte exakt på samma ställe som nu utan mitt emellan den och nuvarande Operan. Självfallet var den också betydligt mindre, på sin höjd 9x8 meter.
Jakobs kyrkogård användes under sina första år mest som en sista viloplats för pest- och krigsoffer. Stockholm var allt annat än en lugn, fredad plats under medeltiden; allra piggast på att gå till angrepp mot svenskarnas nya handelsstad var vår gamle ärkefiende dansken. Jakobs kyrkogård blev snart för trång.
Så följde reformationen med Gustaf Vasa och vargatider för alla katoliker. År 1527 revs Jakobs kyrka; samma oblida öde drabbade också Klara och Maria kyrkor. Den officiella förklaringen var att dessa malmkyrkor skulle kunna utgöra befästningar för fienden, men det låter i mina öron som en ganska ihålig ursäkt.
Jakobs kyrkogård förföll och var inom kort täckt av ogräs. Allt fler började bygga hus på den gamla kyrkogården, som snart var på väg att glömmas bort.
Johan III var mer pietetsfull än fadern eller, rättare sagt, lutade mer åt det katolska tänkesättet. Han beslöt att bygga en ny kyrka intill den gamla år 1580 och försökte dessutom restaurera kyrkogården, men arbetet med det gick trögt.
Först den 26 november 1643 kunde en ny Jakobs kyrka, precis som nu i lysande rött, invigas i närvaro av bland andra drottning Kristina. Nu tog man sig också för att äntligen göra någonting åt kyrkogårdseländet.
Den sluttande backen ner mot Kungsträdgården var redan omgjord och förändrad till en lust- och kålgård åt konungen, så kyrkogården begränsades i stället till platsen norr om kyrkan. Den har exakt samma form och utseende som år 1700 att döma av ett kopparstick som finns bevarat och beskriver en av de första begravningarna på den nygamla kyrkogården.
Framåt 1700-talet blev Jakobs församling fashionabel att bo i. Många kulturpersonligheter flyttade dit, bland andra Svenska akademiens ljus Johan Henrik Kellgren. Han ligger också begravd på Jakobs kyrkogård, vilket en marmorhäll i väggen vittnar om. Kungsträdgården blev på nytt en central plats när Stockholm firade sitt 700-årsjubileum 1953. Då invigdes den scen som ännu för några år sedan stod i Kungsträdgården; en ny, modern variant förnöjer i dag våra ögon.